Du har sett bilderna och trailern, och visst blev du sugen på OutRun Online Arcade? Jag blev det i alla fall, men snålfan tog tag i mig och jag drog bara hem demoversionen från Live Arcade.
Det är jag glad för.
Jag är ledsen Sega och Sumo Digital, Sylver och alla retrolovers, men OutRun Online Arcade håller inte. Styrningen är ospännande och på tok för OutRun Original(TM) – det känns inte alls modernt, och trots 350 MB+ stort så ser spelet inte särskilt tilltalande ut heller.
800 Microsoft-poäng för det här? Skulle inte tro det va.
Jag pratar om Phantasy Star Portable, och Xbox 360-liret Phantasy Star Universe, förstås. Ett par uppdrag in i enspelarkampanjen och jag har stått ut med en hel hög med tragglig dialog, fullmatad med ”oj är det så i världen”, en skvätt rasfördomar, och stora stygga militären. Väldigt mycket b-anime med andra ord, och väldigt mycket kämpande för att ge Phantasy Star Portable existensberättigande även för asociala offlinelirare. Precis som Universe, vilket inte lyckades något vidare för övrigt.
Tanken är god – speciellt efter att jag misslyckats med att hitta SEED-hackare (har inget med torrent att göra, hej IPRED) vid två separata försök. Bådar inte gott, men det kanske beror på matchmakingen – jag är bara på level 10 trots allt.
I alla fall, det positiva första intrycket lever fortfarande, men Portable behöver antingen rycka upp sig i offlinekampanjen, eller ge mig spelare online, om det ska kännas som en hedersam uppföljare till klassiska Phantasy Star Online. Det kan gå, jag är bara lite mer osäker nu än jag var igår.
Efter någon timmes spelande så ger Phantasy Star Portable lyckligtvis mersmak. Det är snyggare och flyter bättre än Phantasy Star Zero till Nintendo DS, och jag gillar att kunna sikta i förstapersonsvy. Samtidigt så är det ganska strippat i jämförelse med Phantasy Star Online, och delar inte så lite funktionalitet med Universe. Läs mer
Men inte gör, ska jag inleda med. Det har allt som talar emot sig – indieutvecklat och grådaskig grafik, och generisk riddarfantasy med frihet. Förutsättningar som en bättre utvecklare än TaleWorlds kan klara av, exempelvis Bethesda, men som nu faller kort. Läs mer
En del spel kan man bara inte låta bli, fastän man vet att det med största sannolikhet är ren och skär skräp. Onechanbara: Bikini Samurai Squad är ett sådant, japansk lågbudgetzombieslashing från Tamsoft, via D3Publishing, med två lättklädda samurajflickor i huvudrollen. Den ena har minimal bikini och kobojsarhatt, den andra klassisk skolflicksuniform. Båda blir blodiga som sjutton, och har bröst som lever egna liv.
Det är så dåligt att det blir bra.
Eller nej, vänta nu. Det är mest dåligt. Läs mer
Förra veckan spelade jag Phantasy Star Zero till Nintendo DS, ett spel som vi troligtvis inte ser här förrän till hösten tidigast. Det är ute i Japan och det var förstås den japanska utgåvan som jag ägnade dryga trettio minuter av mitt liv till att utvärdera.
Vi börjar med de bra bitarna.
Gillar man Phantasy Star Online (och det gör man) så känns det igen. Faktum är att man känner igen sig en del även om man bara lirat Phantasy Star Universe, en betydligt mer själlös variant av PSO, men jag försöker bortse från detta faktum, det är för smärtsamt. Upplägget bygger på att man springer runt i någon form av besittning i en fjärran värld och letar uppdrag, tackar jag, och ger sig ut i en vildmark uppdelad i rum. Du måste hitta nyckelkort, trycka på dörröppnare, och döda alla fiender för att komma vidare, på klassiskt PSO-manér. Det är precis lika ålderdomligt som det låter. Läs mer
Det hela började med att jag fick tummen ur och skaffade mig en iPod touch inför flytten till Japan. En liten multimediamaskin som jag kan spela, surfa, lyssna på musik och se på film på är precis vad jag behöver. Särskilt som min gamla iPod nano var i stort behov av en replacement då den börjat leva sitt eget liv och har ett batteri modell sämre.
Det var ren kärlek per omgående. Jag var lite skeptisk, men i princip allt fungerar över förväntan. Hur smidigt som helst att kolla mailen, vädret eller bara slösurfa lite grann emellanåt. Men jag var också riktigt nyfiken på speldelen, och ville genast kasta mig ut och harva runt i App Store efter trevligheter att tanka. Där blev jag i det närmaste misshandlad av användarvänligheten, hur jäkla enkelt det var att läsa om spelen, se på skärmdumpar och bläddra bland recensioner. Jag började dock hetsa och skälla på min kollega Hedengren om hur sniket det var av Apple att begära fullständiga kortuppgifter bara för att över huvud taget få tillgång till App Store, jag var ju bara ute efter gratismaterial och ville se över utbudet. Läs mer
Jag trodde först att jag skulle småsåga Street Fighter IV. Inte för att det är dåligt – det är fortfarande den mest värdiga arvtagaren till Street Fighter II – utan för att det inte är så bra som jag hade hoppats. Det är de små sakerna som gör mig irriterad. Urusel intromusik men läcker grafik (som man slarvar bort litegrann i resten av spelet) exempelvis. Eller det faktum att alla mellansekvenser och liknande är pinsamt dåliga, röstskådespeleriet ur synk, och de nya karaktärerna tveksamma rent designmässigt. Pajastjockisen slutar aldrig dallra, exempelvis, det är lite som Ivy i Soul Calibur IV, fast i antites då förstås.
Men det blir förlåtet när man slåss. Kontrollen är bra, fokusattackerna ovana men rätt coola, och karaktärerna är ruggigt snygga. Animationen är alldeles ypperlig, med den självklara nackdelen att bakgrunderna ser ut som skit i jämförelse. Läs mer
Det är cirka 20 år kvar till det att Master Chief ska springa runt och bråka på den gigantiska rymdglorian när vi fattar kontrollen över de mänskliga styrkorna i deras kamp mot covenanterna i Halo Wars. Ensemble Studios realtidsstrategi till Xbox 360. Ett koncept som inte är alltför vanligt på konsol. Läs mer
En del spel är helt enkelt klassiker, det är bara så, och få bär på så mycket pondus och så många nostalgipoäng som Chrono Trigger. Det kom till Super NES, Nintendos 16-bitare, men släpptes aldrig i Europa – precis som alla andra bra rollspel på den tiden. Square var kungar och det skrevs spaltmeter efter spaltmeter av kärleksförklaringar till deras rollspelberättelser i svenska spelmedier. Onekligen var det svårt att inte ryckas med, att vilja ta del av magin, så därför krängdes importerade versioner för tusenlappar till rollspelshungriga gamers. Läs mer
