Jag trodde först att jag skulle småsåga Street Fighter IV. Inte för att det är dåligt – det är fortfarande den mest värdiga arvtagaren till Street Fighter II – utan för att det inte är så bra som jag hade hoppats. Det är de små sakerna som gör mig irriterad. Urusel intromusik men läcker grafik (som man slarvar bort litegrann i resten av spelet) exempelvis. Eller det faktum att alla mellansekvenser och liknande är pinsamt dåliga, röstskådespeleriet ur synk, och de nya karaktärerna tveksamma rent designmässigt. Pajastjockisen slutar aldrig dallra, exempelvis, det är lite som Ivy i Soul Calibur IV, fast i antites då förstås.

Men det blir förlåtet när man slåss. Kontrollen är bra, fokusattackerna ovana men rätt coola, och karaktärerna är ruggigt snygga. Animationen är alldeles ypperlig, med den självklara nackdelen att bakgrunderna ser ut som skit i jämförelse.

Street Fighter IV är ett fantastiskt bra fajtingspel, men förpackningen haltar och man har gjort det evigt återkommande misstaget att stoppa in en irriterande slutboss med urusel design. Seth är ett svårbesegrat skämt med yin-yang i magen, en avstickare från allt som SF-serien står för eftersom det krävs fegspel för vinst.

Det här borde ha varit så mycket bättre producerat, men är ändå så bra. Lägg till onlinestöd och förvånansvärt intressant challenge-läge, och du har en ändlös serie speljournalistiska klyschor om hur köpvärt det här är. Så komponera en själv vetja, och vill du göra den extra stark så dra till med ordet käftsmäll. Det är aldrig fel.

Och för övrigt anser jag att SF-spel ska spelas med arkadsticka.