Det hela började med att jag fick tummen ur och skaffade mig en iPod touch inför flytten till Japan. En liten multimediamaskin som jag kan spela, surfa, lyssna på musik och se på film på är precis vad jag behöver. Särskilt som min gamla iPod nano var i stort behov av en replacement då den börjat leva sitt eget liv och har ett batteri modell sämre.

Det var ren kärlek per omgående. Jag var lite skeptisk, men i princip allt fungerar över förväntan. Hur smidigt som helst att kolla mailen, vädret eller bara slösurfa lite grann emellanåt. Men jag var också riktigt nyfiken på speldelen, och ville genast kasta mig ut och harva runt i App Store efter trevligheter att tanka. Där blev jag i det närmaste misshandlad av användarvänligheten, hur jäkla enkelt det var att läsa om spelen, se på skärmdumpar och bläddra bland recensioner. Jag började dock hetsa och skälla på min kollega Hedengren om hur sniket det var av Apple att begära fullständiga kortuppgifter bara för att över huvud taget få tillgång till App Store, jag var ju bara ute efter gratismaterial och ville se över utbudet.

”Det är för att man ska impulsköpa”, sa tdh.

Tre köpta spel senare var jag beredd att hålla med. Aldrig förr har jag så totalt bortsett från att det är riktiga pengar jag kastar iväg på saker jag kanske bara är nyfiken på, men när vissa spel ligger på 7 svenska kronor styck är det svårt att låta bli.

Puzzle Quest till vänster, iDracula till höger

Ganska direkt såg jag ett spel som hette iDracula toppa listan. Som den vampyrälskare jag är kunde jag inte låta bli. Fett bra omdöme, endast 7 kronor och med ett lockande koncept var köpet ett faktum. Men där sket jag knäck. Man styr en ful gubbjävel med ena tummen och siktar hans ständigt skjutande vapen med den andra för att slakta våg efter våg av anstormande fiender. Simpelt och i grunden helt ok för formatet, men eftersom man tvingas använda skärmen till att kontrollera spektaklet med så slutar det hela med att man själv täcker halva sikten med sina tummar. Sedan var det aldrig särskilt spännande heller. Här saknade jag definitivt riktiga kontrollmetoder. Undvik, är mitt råd, priset till trots.

Jag sket i det och gick vidare, till Blocked. Nästa spel att inhandlas. Och det är här som plattformen kommer till sin rätt på allvar. Mycket pussel blir det, men det är lika simpelt som underhållande. Ytterligare 7 kronor fattigare sitter jag sedan och drar mina svarta block, instängda i en rektangel, för att frigöra en väg för det enda blå blocket och få det ut genom ett hål i ena sidan. Det är perfekt på alla sätt och vis.

Det senaste spelet jag köpte var ett jag sedan länge velat ha, både till PSP och DS. Puzzle Quest har alltid lockat. Jag ser upplägget med att matcha tre likadana symboler som så sjukt beroendeframkallande, och att sedan kombinera detta med en halvslapp bakgrundshistoria och utvecklingsbara karaktärer enligt mall 1A skulle höja värdet än mer, om möjligt. Och precis så kul är det. Men faktum är att jag trots allt skulle kunna sitta och spela det här helt avskalat, utan allt fluff med grafik och RPG-inslag, i timtal. Det hade fungerat lika bra med Bejeweled 2, med andra ord.

Bortsett från dessa köpta fullversioner har jag givetvis också suttit med fria demoversioner av diverse spel. Det mesta finns att prova på kostnadsfritt, vilket vi tackar för. App Store i sin helhet känns alldeles genialt. Det enda negativa är att jag personligen inte insett detta förrän nu, vilket ni andra säkerligen har. Och att det är alldeles för lätt att slösa bort pengar där, om än mindre summor. Men många bäckar små…

Huruvida iPod touch står sig som en stark konkurrent mot PSP och DS får jag nog säga vara ytterst personligt. Jag kan sakna riktiga kontroller, som jag tidigare påpekade, och även den genuina känslan av ett fullprisspel. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om, eller när, jag över huvud taget ska orka plocka fram de båda konsolerna igen. Just nu har jag ett monogamt förhållande med min touch, och vi verkar älska varandra precis lika mycket båda två.